Bokslut?

Även om jag hade bestämt mig ifrån början att inte bli stressad av att andra människor läste i min blogg, så blev det ändå så att jag kände en viss press att göra nya inlägg. Jag har, otroligt nog, haft över 500 unika besökare i veckan vilket är fantastiskt och har känt att jag ville skriva något hela tiden. Jag har de senaste två veckorna säkert börjat på 10 olika inlägg men raderat dom igen då de endast kändes som något att ”visa” upp och det var inte meningen med denna bloggen.

Anledningen till att flödet inte infunnit sig är att det känns som om jag kommit till ett första bokslut…….och det är bra!

Mina tankar har hela tiden kretsat runt den personliga utvecklingen i hur man ser sig själv och vem man är! Härom dagen slog det mig(märkligt nog) att jag ALDRIG sett mig själv! Visst har jag sett mig själv på bild och i speglar och fått berättat för mig hur andra ser mig på mig, men allt det är bara reflektioner, andrahandsuppgifter. Buddisterna  använder gärna analogin att man ska se månen och inte bara reflektionen i vattnet, och just nu kan jag se månen. Jag kan inte riktigt förklara hur, det är bara en känsla. En känsla av att känna sig lugn. Det är framförallt påfallande då det händer ”tuffa” saker i livet, då kan jag se månen och tycka att det inte är så farligt.

Jag tror att månen kommer att gå i moln igen och när den tittar fram så kommer jag känna mig osäker på om jag ser den på riktigt eller om det är reflektionen men JUST NU spelar det ingen roll. Nu vet jag lite mer om vägen för att hitta den igen.

Jag är övertygad om att jag kommer skriva här igen, men jag vet inte när!

TACK alla som har läst, kommenterat och tänkt, Ni är jag!

Kram,
Jeppe

Dax att beställa?

Jag går in på en restaurang som en god vän har rekommenderat och känner mig upprymd inför en kulinarisk resa. En servitör visar mig till ett bord och förser mig med en meny. Han frågar om han får läsa upp kvällens rekommendationer och jag svarar med spänning: -Självklart!
Under en timme studerar jag menyn ingående och förundras över alla fantastiska saker jag kan beställa. Jag kommer dessutom på att det är vissa rätter som jag skulle kunna förbättra och/eller göra helt annorlunda.
När jag en bra stund senare lämnar restaurangen utan att ha ätit så känner jag mig otroligt inspirerad men lite hungrig…….

Att läsa en meny mättar ingen!

Det är lite såhär jag känner mig nu! Jag föder mig med böcker, bloggar, och tankar runt personlig, utveckling existentiella frågor, religion etc men jag sätter inte riktigt något i verket. Det är kanske inte helt sant, men det känns åtminstone som jag skulle kunna göra mycket mer……på riktigt, inte bara läsa om det och tycka att det verkar kanon.

Det är dags att beställa, och får väl känna efter vad jag är hungrig på!

/Jeppe

Jag händer!

Nu är jag inne på ett sådant inlägg som jag inte vet vart det ska sluta…….
Jag har skrivit om det tidigare men kan inte riktigt släppa den där frågan som det verkar som alla ställer sig själv någon gång: Vem är jag?

Frågan kan nog delas upp i tre grupper, dels de som tror att det kroppsliga är jaget och de som tror att det själsliga är jaget, och såklart de som tror att båda innefattar jaget.
Det kroppsliga är som ordet säger, kroppen!
Det själsliga kan man nog summera i insikt, tankar, känslor, medvetande.
Vi uppfattar oss som beständiga eftersom vi fanns igår, vi finns idag, och vi finns förhoppningsvis imorgon. 

För att definiera att något är beständigt har jag bestämt mig för att om det finns i de tre tidsperioderna, dåtid, nutid, framtid så är det beständigt! 

Om man då tittar på kroppen så förändras den hela tiden. Du har inte samma kropp som du hade för några år sedan, då alla celler är utbytta och har skapat ett nytt ”skal”. Ungefär som om man har ett rött hus i lego och där man byter ut en legobit varje dag till en blå. Till slut är huset blått, och det är fortfarande ett hus min inte samma hus som det var tidigare. Detta betyder att kroppen inte är beständig och kan därför inte definieras som ”jag är”

Tittar vi då på det själsliga så har man inte samma insikt, tankar, känslor och medvetande som igår och kommer inte ha det imorgon. De kan vara likadana men dom är inte samma. Alltså kan man inte definiera själen som ”jag är” och således inte den tredje gruppen heller.

Det här blir ju lite förvirrande för jag sitter här men ändå finns det inget ”jag är”! Är det så att ”jag är” bara är ett namn som vi gett något som händer, precis som vi sagt att fingrar och hand som läggs på ett visst sätt kallas för knytnäve?
Är det så att ”jag är” borde definieras som ”jag händer” istället?

Men den stora frågan är nog ändå: Vad är det som gör att jag känner mig som samma person som igår när jag faktiskt inte är det?
Sug på den!!!!:-)

/Jeppe

Öppna ventilen!

Du har säkert haft känslan av välbehag när du, spontant, utan någon direkt anledning gett något direkt ur ditt hjärta till någon. Det kan vara allt från att hjälpa en gammal person till att ge kärlek till någon närstående och/eller utomstående. Jag tror inte att den känslan är egoistisk utan mer att det är en känsla av samhörighet.

Den generositeten man ger bort finns det överflöd av hos alla, och den tar aldrig slut, tvärtom ökar den ju mer man ger bort. Trots det så verkar det inte som att det finns ett fritt flöde hos människor att använda sig av den!? Varför är det så? Vad är det som stänger ventilen så att flödet inte for forsa fram? Och kanske viktigare; hur öppnar man ventilen?

Jag menar inte att ventilen är helt stängd, för jag tror att alla människor öppnar den med jämna mellanrum, men tänk vilken värld vi hade haft om alla hade den öppen till 100%!

/Jeppe

Man kan stuka hjärnan för mindre!

Vad är medvetenhet? Hur är man när man är medvetet närvarande? Finns medvetandet på riktigt?

Jag upplever, eller är medveten, om att jag tänker, känner eller agerar. Jämför jag det med en kamera så kan den inte uppleva men ändå ”se” saker, eller med en dator som kan registrera och lagra information utan att vara medveten om det. Jag är också medveten om att jag drömmer, och det är vid ett läge där hjärnan går på lågvarv. (vem är det egentligen som observerar en dröm??)

Men det känns som medvetandet är mer än en observatör, det är som om det vore en hjälp på vägen i ens liv, en guide. Man har intuition, eller magkänsla, som om man lyssnar på den leder en ”rätt” på vägen. Är det medvetandet som använder magkänslan som en megafon för kommunicera? Men om det är så är vi isåfall delade från medvetandet, eller faller vi i fällan att vi identifierar oss med intellektet? Det är nog här medveten närvaro, eller mindfulness kommer in som träningsverktyg. För om man tränar mindfulness då borde väl medvetenheten få ”blomma ut” i all sin prakt och inte bara kommunicera med dig utan manifestera att du ÄR medvetenheten!?

Så hur är man när man är medvetet närvarande då? Svaren kanske är lika många som det finns människor, men jag tror ändå att det infinner sig ett lugn. Ett lugn över att allt det som snurrar i hjärnan inte är på riktigt. Jag är medveten om det och observerar det precis som om jag tittar på en film, men det är inget som stressar mig. 

Så varför betvivla på att det finns en medvetenhet? Om jag ger mig på en gissning så är det för att egot inte vill ”dö” och försvarar sig långt det går genom att förneka medvetandet!

Är det människan som skapat medvetandet, eller tvärtom?

/Jeppe

Livet är nog inte så farligt ändå……..!

Jag har suttit en stund och läst på olika bloggar. Vissa är fantastiskt roliga, andra är lite sorgliga och ganska många handlar om en personlig kamp som beskrivs på ett öppenhjärtigt sätt. Jag skulle vilja ställa mig på ett högt berg och skrika rakt ut ”-livet är inte så farligt som man ibland tror!” Men å andra sidan hur rättvist är det? Om någon upplever sin dag som besvärlig så är den nog det för den personen. Det finns givetvis ljusa stunder också och jag måste då ställa mig frågan: Vad är skillnaden på de ljusa och mörka stunderna? Kan man få de ljusa stunderna att breda ut sig över de mörka, om än bara lite? Jag läste ett citat på en blogg som jag tyckte var bra:
“Om du tänker dig strålkastarna på en bil…och att du är ute och kör när det är mörkt, så vet du ju att du kan förflytta dig framåt på vägen så länge som det lyser. Och även om det är mörkt bortom det ljusa, så litar du på att vägen kommer att lysas upp allteftersom du närmar dig, allteftersom du fortsätter att köra.”

Man kan såklart läsa analogier på olika sätt och jag vet inte vad författaren till denna text menade, men jag ser den som att fokusera på det som finns i ljuset, där du faktiskt ser vad som händer, och låt det i mörkret, där du inte ser vad som gömmer sig, vara.

/Jeppe

Inatt smidde jag tusen planer, imorse gjorde jag som vanligt!

Jag har märkt när jag skriver här på bloggen att allt det som finns i min skalle inte alltid kan formas till ord av mina fingrar. Jag kan ibland känna det när jag pratar med människor också, att allt det som verkar så bra i tankarna inte uttrycks på samma sätt när jag pratar……det gör mig lite frustrerad!

Jag tror att det funkar på samma sätt när man skall skapa sitt liv. Tankarna är ett fantastiskt vapen för att skapa exakt det liv man vill ha…det är där det börjar. Varje dag och kväll (och ibland nätter) snurrar idéer i mitt huvud om hur jag ska göra med mitt liv och ofta är det riktigt bra tankar. Många sållas tyvärr bort i allt sorl, men vissa stannar kvar och upprepas ständigt. Hur får man de tankarna att manifestera sig i ”verkligheten”? Är det så att tankarna inte är tillräckligt klara? Är det så att jag saknar ”verktygen” för att manifestera dem? ”-jag kan inte måla med en dålig pensel och en sprucken duk!”  Eller kan jag det? Jag behöver ju faktiskt inte veta motivet innan, det kan ju få växa fram….
Kan det dessutom vara så att jag gör det fast missar upplevelsen pga allt annat som springer förbi? 

Det här inlägget var MYCKET bättre i min skalle;-)

/Jeppe

Vad är viktigt i livet?

På den frågan finns väl kanske tusentals svar, alla individuella för olika människor, men jag tror att man kan summera det i tre delar (nej det är ingen metod!;-))

1. Alla människor behöver en väg att följa. Det kan vara hur man vill att ens familjesituation ser ut eller hur ens arbetsliv ska vara, eller fritid….etc. I mitt liv är familjen en väldigt viktig central del. Jag har en fantastisk fru, tre underbara barn, vi bor på ett ställe där vi trivs och i princip allting fungerar runt oss. Musiken är också en viktig del, både att utföra och att inta. Mina och våra vänner som alltid finns där för skratt, stöd, och kritik. Mitt arbete och arbetskamrater som på olika sätt förgyller min dag. Alla dessa delar bildar likt ett pussel en karta över hur jag vill att mitt liv ska se ut och var jag än går så jämför jag med min karta om det känns rätt eller inte.
2. Alla människor behöver en tro! Jag fick väldigt intressanta kommentarer från Patrik(tack!) i mitt förra inlägg vilket fick mig att tänka på att alla människor har en tro. Vissa tror på Gud, andra tror på vetenskapen, ibland tror man på naturen eller samhället, eller varför inte musiken. Tron på något är som bensin som driver oss framåt längs vår karta och ibland ger belysning så att vi kan se bättre.
3. Vi behöver gemenskap. Då menar jag inte den vi får ifrån familjen eller vänner utan en gemenskap som hjälper till att utveckla vår tro(återigen spelar det ingen roll vad man tror på). Buddisterna har sin sangha, kristna har kyrkan, de som tror på vetenskapen har kanske en förening, de som älskar och tror på musiken går på klubb……etc. Jag tror att det behövs ett ställe där man kan få lufta sina tankar oemotsagd, och även lyssna på andra utan att ifrågasätta. En kompis till mig hade varit på ett Al-inon möte (jag tror att det är en gren från AA!?) och han uttryckte befrielsen i när någon delade sina tankar och där svaret från övriga var ”-tack för att du delade med dig” 

/Jeppe

…….jamen, tänk om!

En kompis till mig förlorade sin pappa förra året. och han(kompisen alltså) berättade för oss att ett av hans barn hade frågat var farfar befann sig nu, men min kompis och hans fru hade varit lite undvikande i frågan. Barnet gav sig inte utan ”krävde” svar. -Så vi bestämde oss för att säga som det var, sa kompisen till mig och min fru, ”-han ligger i en kista på sjukhuset, och finns inte mer!” Min frus spontana kommentar tyckte jag var härlig: ”-vet ni hur det är?” 

Tänk om det vi kallar döden bara är en fysisk död och att det som sker är ett medvetandeskifte!

Tänk om vår själ, medvetande, eller vad man nu vill kalla det, fortsätter att leva på en annan nivå!

Tänk om, när vi är fria från intellektets fängelse kan se allting som det är och får en förståelse för allt!

Tänk om vi träffar dem som redan rest vidare och kommer träffa de som är kvar!

Tänk om vi själv kan bestämma om vi vill återfödas eller om vi vill stanna kvar!

Tänk om den fysiska döden är det mest fantastiska som vi någonsin kommer att vara med om!

Tänk om vi redan har dött flera gånger, men bara glömt det bland alla värderingar och tankar som planteras i oss som barn!

Tänk om livet är konstant, uppdelat i olika nivåer! 

Hade det inte varit lite lättare att leva om det vore så?
Jag vet inte hur det är men å andra sidan vet inte min kompis det heller! Vi kommer båda att få reda på det en dag, men fram tills dess så tror jag på mina ”tänk om” tankar! 

/Jeppe

Jag har min egen metod! (jo den är snodd från Wilmer X)

Om jag tittar i min bokhylla så vimlar det av böcker som ger fantastiska och ”enda vägen” råd för att lyckas, och i dessa sammanhang är lyckas ofta synonymt med att tjäna pengar……!
Alla har de sin egen metod som ofta är uppdelad i steg, ”ten steps to get rich”, ”seven spiritual laws for succes” osv. Jag har uppenbarligen(eftersom jag har böckerna) fallit för titlarna och även gjort många av metoderna men det känns bara så fel och konstlat!  Många av böckerna är riktigt bra, men varför måste dom göras så amerikanska(ursäkta dömandet) och hela tiden antyda att lyckan och framgången mäts i pengar? Det är klart att det är ett försäljningsknep för att locka läsare(jag föll trots allt för det själv), men det urlakar och förstör lite av det som är kontentan av alltihop, att vara medvetet närvarande.

Det är ofta på samma sätt om man tittar på affärsutvecklare och/eller coacher. Det måste finnas en metod som man pragmatiskt kan följa, för annars är det nog inte på riktigt. Och är det inte så med religioner också…….det här har jag dålig koll på….att det är människor som har skrivit ned och tolkat underverk och händelser och sedan metodiskt skapat en religion runt detta!

Jag tycker att personlighets/affärsutvecklande böcker och människor och, i min stora generalisering, religioner pekar på exakt samma sak nämligen medveten närvaro. Så varför behövs då metoder för att nå dit?? 

/Jeppe